Lämna gärna en hälsning i gästboken!

Hej!
Jag är 26 år och har haft självskadebeteende sen tolv års ålder, till en början var det inte så allvarligt det blev mer allvarligt när jag var 23 år. Enligt läkarna har jag ett allvarligt självskadebeteende. Jag har självskadat nästan varje dag under mer än tre år, idag har jag klarat sex veckor utan att skada mig. Jag börjar sakta må bättre, mitt liv präglas inte längre av ett totalt mörker. Jag har många gånger fått höra att jag inte ska ge upp, att det ska bli bättre det gäller bara att stå ut. Många av de gångerna har jag tänkt att det inte alls kommer bli bättre och att jag vill ge upp. Men jag börjar inse att det går att leva ett liv utan att självskada. Jag har mål i livet som jag vill sträva efter, jag har saker jag vill göra. Jag har vart väldigt mycket på sjukhus, jag har vart med om de flesta tvångsåtgärderna för att jag självskadat för mycket på avdelningarna jag vart på. Tycker det är bra att eran sida finns, bra att för mig som självskadar kunna läsa om andra som självskadar.

Ni borde skriva om annan behandling som man kan få för självskadebeteende. Jag ville ha DBT men fick ett nej för det. Jag ville ha kbt men fick nej för det med för att jag har atypisk autism. Jag får samtalsstöd vilket är bra.
Att självskada är ju att kommunicera, menman måste få hjälp med att uttrycka sig i ord till någon annan

Anni | Hemsida | 2015-12-05
    
Hejsan!

Jag har en dotter som under de senaste åtta nio åren har haft ett självskadebeeende.
Det har varit oerhört jobbigt för oss anhöriga att se någon vi älskar må så dåligt att hon måste skära sig och överdosera. Senast i maj 2013 tog hon en överdos och höll på så när att stryka med.
Sakta men säkert så försöker hon nu att ta sig ur detta självdestruktiva beteende och mår lite lite bättre. Det vi i hennes familj har saknat är anhörigstöd.
Tack för en bra sida! Själv bloggar jag sedan april 2013 då det uppdagades att min dotter hade överdoserat och låg inlagd på sjukhuset. Det är ett sätt att få ur sig våndor och sorger! Bloggen finner ni på ovannämnda hemsideadress. Ha det gott //

Cajsa | Hemsida | 2014-02-15
    
Hej! Jag är mamma till en tonårsdotter som lider av ett självskadebeteende och även anorexia. Hittade er sida nyss, har tittat runt lite och måste tyvärr ifrågasätta lite hur ni tänker. Jag har läst mycket på om självskador på nätet och en sak jag har uppmärksammat mycket är just smittoeffekten. Min dotter började skada sig efter att hon läst Berny Pålssons- Vingklippt Ängel, där hon lärde sig hur man bla knäcker rakhyvlar. Därför måste jag fråga hur ni tänker när ni rekommederar hennes böcker, men även använder samma uttryck i en av era patientberättelser. Kan inte detta vara smittande? // Orolig mamma

Svar:
Hej!

Tack för ditt inlägg och dina funderingar. Jag ska försöka förklara hur vi tänker:

Kunskapen om självskadebeteende är väldigt knapp, särskilt kunskap som är anpassad efter svenska förhållanden. IKOS är tänkt att samla den kunskap som finns, men har inget syfte att värdera den. Som vi skriver under sidan "Om IKOS" så ska listor, som litteraturlistan, inte ses som en rekommendation utan som en samling. Det blir problematiskt om en sida som vill samla kunskap sorterar bort delar grundat vad jag som redaktör tycker.

Vad gäller patientberättelserna så är de skrivna av patienter, och är bara försiktigt redigerade gällande språk och grammatik. Personerna är uppmanade att berätta om sitt självskadebeteede, utan att beskriva onödiga detaljer. Som du kanske ser finns inte den berättelsen jag tror du syftar på med på den sidan som är riktad mot drabbade. Den ligger bara på sidan för vårdpersonal.

Självskadebeteende finns överallt i samhället. För någon som mår dåligt, alternativt redan har ett självskadebeteende, finns destruktiv information att få tag på överallt. Det går alltså inte att skydda någon från den typen av information. Behovet av att sprida kunskapen och öka förståelsen måste därför vägas mot risken för att någon annan ska drabbas. Den bedömning jag gjort när jag publicerat patientberättelserna är att ingen av dem berättar onödigt detaljerat om självskadehandlingar. Inte heller beskrivs handlingar som är av mer "ovanlig karaktär". De metoder som nämns i berättelserna beskrivs förbigående och går att hitta överallt på Internet och i verkligheten. Därmed gör jag bedömningen att nyttan med publiceringen överväger riskerna. Det är viktigt att kunna prata om självskadebeteende, och då är det omöjligt att helt utelämna de självdestruktiva handlingarna.

Jag förstår din oro, men den bistra sanningen är tyvärr att det aldrig går att skydda någon från ett självskadebeteende. I stället handlar det om att hjälpa den drabbade att leva i en värld som är full av triggande material. Här finns andra människor med sår eller ärr på kroppen, vassa föremål eller andra saker att skada sig själv med, böcker, nyhetsartiklar och tv-inslag som handlar om självskadebeteende. Olika personer reagerar på olika detaljer. Det går helt enkelt inte att skydda bort det. Däremot vill vi, genom patientberättelserna, genom litteratur, avhandlingar och annan information, öka kunskapen om självskadebeteende så att fler kan få ett gott bemötande och bra behandling.

Hör gärna av dig igen, här eller på ikos@sjalvskadebeteende.se om du har fler tankar!

/ Thérèse, redaktör IKOS

Annica | 2013-03-07
    
Fantastiskt bra och informativ webb!

Svar:
Tack Katarina, så roligt att höra! :)
/ Thérèse, IKOS

Katarina Skalare | 2013-03-03
    
    
Skriv i gästboken
Namn: 
E-post: 
Hemsida:    
Inlägg:
 
 
Skriv exakt vad som står på bilden i rutan:
 Ladda ny kod